När historien håller mig vaken

När jag är avslappnad och stressfri, då skriver jag som allra bäst. Det gör att många idéer dyker upp precis när jag ska sova. Jag lägger mig på kvällen, slappnar av och då kommer kreativiteten igång.

Häromkvällen var en sådan kväll. Kunde inte somna då en historia höll mig vaken. Det är en novell jag skriver på, som jag trodde var i stort sett klar, som ville utvecklas och få ett nytt djup. Jag fick tända lampan, ta fram block och penna, skriva ner några meningar för att sedan lägga ifrån mig allt och släcka igen. Proceduren upprepade sig ett otal gånger.

På morgonen vaknade jag med ett skrivblock och penna bredvid mig i sängen.

 

 

Ny insikt om mitt skrivande

Idag fick jag en alldeles ny och lite överraskande insikt. Det handlar om vad jag kan skriva och när jag kan skriva.

De senaste åren har mina berättelser blivit allt djupare. Jag går längre ner i känslor och relationer. Den nordiska melankolin tycks finna plats även i mina texter. Jag har känt att ju tryggare jag är i mig själv, ju mer harmonisk, desto mer vågar jag gå ner i sorger och bekymmer.

Den senaste tiden av trötthet, regn och kyla har påverkar mitt humör. Rosslig hals, några fåniga bekymmer och brist på motion inte hjälpt saken. När jag satte mig med block och penna idag, blev jag aningen förvånad när en ljus och rolig historia började ta form. Det var lustfyllt att skriva och glädjen drev berättelsens framåt och blev en trevlig novell. Eller möjligen en början på en roman.

Jag har alltid trott att jag måste vara glad för att skriva glada texter. Det behöver jag ju inte. Tvärtom, det var befriande att släpp loss kreativiteten. Det gav ett nytt perspektiv. Det var lättare att skriva ljust, när stämningen inom mig var en annan.

Att känna sig själv, kan vara till god hjälp. Har jag svårt att skriva en viss sinnesstämning, kan jag ju vänta till en annan dag, välja är jag ska skriva olika avsnitt. Dagens insikt är en lärdom att dra nytta av.

Ingen ändring

Ikväll har jag suttit med en text utskriven på papper. Jag redigerar. Jag borde redigera. Jag läser, markerar men hittar inga finurliga lösningar. Jag är alldeles för trött för att kunna tänka klart. Nu har tankarna lämnar texten och fastnat i språket. Har jag ägnat den senaste halvtimmen åt att redigera, när ingenting är ändrat?

Den första meningen

Sitter med datorn i knät. Ett nytt dokument som ska bli en novell. Jag har en bra titel. Jag har handskrivna lappar, en tydlig struktur och många meningar nedtecknade i anteckningsblocket. Men skärmen är blank. Jag behöver den första meningen. Utan den kommer jag inte igång.

Det brukar vara tvärt om. Jag brukar ha lätt att komma igång men hittar sällan en titel jag är nöjd med. Det här är annorlunda och nytt. Men det måste finnas en lösning. Så här blank kan sidan inte vara länge till. Jag behöver ett knep.

Ny skrivplats

Ägnar gärna ljusa kvällar till att läsa på balkongen. Och ikväll slog det mig – det går alldeles utmärkt att sitta där och skriva. Det finns till och med ett eluttag.

Det är svalt och skärmen ger ett behagligt ljus, även när mörkret faller på. Dock lite svårt att läsa sina egna anteckningar. Med det kan jag utveckla. Nu när jag har hittat ännu en perfekt skrivplats. Det är lycka!

Att lära känna sina karaktärer

Läste Johanna Lindbäcks senaste blogginlägg och tankarna började genast virvla iväg till mitt eget skrivande. Jag kämpar just nu med att skriva klart två noveller. Jag behöver fokusera och absolut inte jobba på en tredje parallellt. Jag måste slutföra. Men ändå är det en historia som börjar tränga sig fram bland mina tankar, alltför ofta.

Häromdagen promenerade jag och ”såg” var den ena huvudkaraktären bor. Någon dag senare var det som att jag ”mötte” den andra huvudpersonen, åtminstone så som jag tänker mig utseende och stil. Det här är en berättelse jag ser fram emot att skriva. Och jag tror att jag förstår Johannas känsla, det här härliga precis innan allt tar fart.

Men inte än. Först ska jag skriva klart, slutföra. Det är dags att leverera.