Den första meningen

Sitter med datorn i knät. Ett nytt dokument som ska bli en novell. Jag har en bra titel. Jag har handskrivna lappar, en tydlig struktur och många meningar nedtecknade i anteckningsblocket. Men skärmen är blank. Jag behöver den första meningen. Utan den kommer jag inte igång.

Det brukar vara tvärt om. Jag brukar ha lätt att komma igång men hittar sällan en titel jag är nöjd med. Det här är annorlunda och nytt. Men det måste finnas en lösning. Så här blank kan sidan inte vara länge till. Jag behöver ett knep.

Annonser

Inspiration från Helena von Zweigbergk

När jag i tisdags fick chansen att lyssna till Helena von Zweigbergks författarskap gjorde jag det i två olika perspektiv. Dels som läsare, vilket jag beskriver här, dels som skrivande människa som jag vill dela på detta sätt.

Att skriva är ett arbete som kräver rutiner, bekräftades även av Helena. Hon arbetar hemma och berättade att hon gärna tar en promenad eller gör något utanför huset för att få känslan att komma till jobbet. Hon skriver 2-3 sidor per dag, varken mer eller mindre och det får ta den tid det tar. Hon börjar varje pass med att gå igenom och redigera i ”gårdagens” text.

Det här känns bra. 2-3 sidor känns rimligt tycker jag och jag gillar inställningen ”varken mer eller mindre”. Nu är min tid mer begränsad men hon berättade även att under tider då hon själv haft begränsat med tid, använde hon tiden mer effektivt och mer koncentrerat. Det känns lovande. Personligen känner jag även igen mig i rutinen att göra ett tydligt brott mellan fritid/jobb/skrivtid. Jag har vissa ruiner för att starta skrivprocessen, där jag lämnar allt annat utanför. Det ger både effektivitet och trygghet.

Det som intresserade mig allra mest är att Helena beskrev att hon i början av en roman dels tänker struktur och dels som en bild. Struktur, det känner jag igen mig i, men en bild? Det tog tid att förstå vad hon menade. Men ju mer jag tänker på det, så är det ju genialiskt. Jag brukar försöka sammanfatta vad jag vill med ett manus, med känslor och jag använder ibland färger som jag förstås aldrig berättar för någon annan. En bild är ju mer helhet. Med en bild märker jag ju när en historia är på väg ut ur bilden, eller om det när något som stör. Det här med bild ska jag verkligen ta till mig.

Stort tack till Biblioteket i Sollentuna som gav oss denna kväll. Varmaste tack till Helena von Zweigbergk som delade med sig av sitt författarskap och som jag så mycket inspiration.