När historien håller mig vaken

När jag är avslappnad och stressfri, då skriver jag som allra bäst. Det gör att många idéer dyker upp precis när jag ska sova. Jag lägger mig på kvällen, slappnar av och då kommer kreativiteten igång.

Häromkvällen var en sådan kväll. Kunde inte somna då en historia höll mig vaken. Det är en novell jag skriver på, som jag trodde var i stort sett klar, som ville utvecklas och få ett nytt djup. Jag fick tända lampan, ta fram block och penna, skriva ner några meningar för att sedan lägga ifrån mig allt och släcka igen. Proceduren upprepade sig ett otal gånger.

På morgonen vaknade jag med ett skrivblock och penna bredvid mig i sängen.

 

 

Annonser

Ny insikt om mitt skrivande

Idag fick jag en alldeles ny och lite överraskande insikt. Det handlar om vad jag kan skriva och när jag kan skriva.

De senaste åren har mina berättelser blivit allt djupare. Jag går längre ner i känslor och relationer. Den nordiska melankolin tycks finna plats även i mina texter. Jag har känt att ju tryggare jag är i mig själv, ju mer harmonisk, desto mer vågar jag gå ner i sorger och bekymmer.

Den senaste tiden av trötthet, regn och kyla har påverkar mitt humör. Rosslig hals, några fåniga bekymmer och brist på motion inte hjälpt saken. När jag satte mig med block och penna idag, blev jag aningen förvånad när en ljus och rolig historia började ta form. Det var lustfyllt att skriva och glädjen drev berättelsens framåt och blev en trevlig novell. Eller möjligen en början på en roman.

Jag har alltid trott att jag måste vara glad för att skriva glada texter. Det behöver jag ju inte. Tvärtom, det var befriande att släpp loss kreativiteten. Det gav ett nytt perspektiv. Det var lättare att skriva ljust, när stämningen inom mig var en annan.

Att känna sig själv, kan vara till god hjälp. Har jag svårt att skriva en viss sinnesstämning, kan jag ju vänta till en annan dag, välja är jag ska skriva olika avsnitt. Dagens insikt är en lärdom att dra nytta av.

Den första meningen

Sitter med datorn i knät. Ett nytt dokument som ska bli en novell. Jag har en bra titel. Jag har handskrivna lappar, en tydlig struktur och många meningar nedtecknade i anteckningsblocket. Men skärmen är blank. Jag behöver den första meningen. Utan den kommer jag inte igång.

Det brukar vara tvärt om. Jag brukar ha lätt att komma igång men hittar sällan en titel jag är nöjd med. Det här är annorlunda och nytt. Men det måste finnas en lösning. Så här blank kan sidan inte vara länge till. Jag behöver ett knep.

Att lära känna sina karaktärer

Läste Johanna Lindbäcks senaste blogginlägg och tankarna började genast virvla iväg till mitt eget skrivande. Jag kämpar just nu med att skriva klart två noveller. Jag behöver fokusera och absolut inte jobba på en tredje parallellt. Jag måste slutföra. Men ändå är det en historia som börjar tränga sig fram bland mina tankar, alltför ofta.

Häromdagen promenerade jag och ”såg” var den ena huvudkaraktären bor. Någon dag senare var det som att jag ”mötte” den andra huvudpersonen, åtminstone så som jag tänker mig utseende och stil. Det här är en berättelse jag ser fram emot att skriva. Och jag tror att jag förstår Johannas känsla, det här härliga precis innan allt tar fart.

Men inte än. Först ska jag skriva klart, slutföra. Det är dags att leverera.

Skapandets egna liv

Arbetar med en novell som vill något annat än jag först tänkt mig. Novellen ändrar karaktär och innebörd. Den breder ut sig och djupnar. Jag skriver om och skriver om.

Det här är precis det man inte vill ska ske när det finns en deadline och ett begränsat antal tecken.

Det här är precis det som jag älskar med skrivandet. Att det händer mer med texten än jag själv kan ana. Att skapandet är levande. Texten får liv. 4

Naturen som inspiration

En långpromenad är tid då jag tänker på ord, meningar och handling. Det är när jag går som jag skapar och formar mina texter. Jag skapar meningar som jag sedan skriver ner när jag kommer fram. Ju ber avslappnad jag är, desto bättre skriver jag. Promenaderna är viktiga, de får mig att släppa allt annat och i avslappningen kommer kreativiteten.

Befinner mig i Visby och var idag ute på en längre promenad. Jag förundrades av naturen: höjdskillnaden i staden, kraften i havet, stenarna på stranden, och livet i skogen. Jag gick bla i en skog där murgrönan var imponerande och grön, mitt i vintern. För mig som inte upplevt det tidigare, var det som att gå i en saga. Skogen, träden, grenar var levande. Fantasien fick frihet att leka och växa. Och det har tydligen flera upptäckt!

P1010102

Vid ett tillfälle möte jag en man och en kvinna där mannens sökte kontakt. De letade efter sin hund. De var oroliga och beskriv sin hund som en liten Lassie. De uppmanade mig att vara uppmärksam och ringa polisen om jag hittade hunden.

Kanske har naturen och Visby en alldeles särskild dragningskraft. Jag som sällan läser deckare eller skräckhistorier, började genast fantisera om hur hunden försvunnit. Hundkidnappare, galna jyckar och olika former av mord på hundar dök upp i mitt huvud. Inom mig fanns massor av hiskliga historier om försvunna hundar. Vem kunde ana?

Nu har jag ingen avsikt att skriva ner dessa hundhistorier men jag är förundrad över hur lite som behövs för att jag ska gå igång. Den inre längtan behöver inte mycket för att blossa upp. Det får bli fler promenader och mer tid att ta hand om inspirationen. P1010074

 

 

Karaktärer som lämnar spår

Många av de karaktärer som jag skrivit om, har lämnat spår i mitt hem. Det kan vara objekt som jag tänkt på, testat, för att kunna beskriva och få in dem i handlingen. Det kan vara föremål som är så viktiga för karaktären att jag velat ha dem kvar. Det kan till och med vara så att jag inspireras av mina karaktärer så att jag måste ha sådant de gillar.

När jag skriver det känns det lite märkligt men här hemma är det helt naturligt. Dessa prylar är en del av min skrivprocess. Det är så nära jag behöver komma en karaktär för att det ska bli riktigt bra.

Samtidigt ger det mig mysiga minnespinaler. Små souvenirer från stunder vid tangentbordet. Pigga påminnelser om att jag är en kreativ människa. Spår av något som kanske leder till något stort.