Herbert Webster

Det fanns en tid då kvinnliga författare behövde skriva under pseudonym. Här finns en kul länk, där man kan få hjälp att hitta sitt namn. Mitt namn blev: Herbert Webster. Tjusigt, tycker jag!

Annonser

Investering

Den kaffemaskin som jag köpt för att få lite mer lyx i livet, ser jag numera som en investering för mitt kreativa skrivande. För även om jag frigör tid till att skriva, kan jag inte sitta hur länge som helt utan paus. Jag behöver något uppiggande. Utan att det tar för lång tid att fixa. Riktigt gott kaffe ger riktigt bra texter, inbillar jag mig. Nåväl, det hjälper lite på vägen i alla fall.

Inspiration från Helena von Zweigbergk

När jag i tisdags fick chansen att lyssna till Helena von Zweigbergks författarskap gjorde jag det i två olika perspektiv. Dels som läsare, vilket jag beskriver här, dels som skrivande människa som jag vill dela på detta sätt.

Att skriva är ett arbete som kräver rutiner, bekräftades även av Helena. Hon arbetar hemma och berättade att hon gärna tar en promenad eller gör något utanför huset för att få känslan att komma till jobbet. Hon skriver 2-3 sidor per dag, varken mer eller mindre och det får ta den tid det tar. Hon börjar varje pass med att gå igenom och redigera i ”gårdagens” text.

Det här känns bra. 2-3 sidor känns rimligt tycker jag och jag gillar inställningen ”varken mer eller mindre”. Nu är min tid mer begränsad men hon berättade även att under tider då hon själv haft begränsat med tid, använde hon tiden mer effektivt och mer koncentrerat. Det känns lovande. Personligen känner jag även igen mig i rutinen att göra ett tydligt brott mellan fritid/jobb/skrivtid. Jag har vissa ruiner för att starta skrivprocessen, där jag lämnar allt annat utanför. Det ger både effektivitet och trygghet.

Det som intresserade mig allra mest är att Helena beskrev att hon i början av en roman dels tänker struktur och dels som en bild. Struktur, det känner jag igen mig i, men en bild? Det tog tid att förstå vad hon menade. Men ju mer jag tänker på det, så är det ju genialiskt. Jag brukar försöka sammanfatta vad jag vill med ett manus, med känslor och jag använder ibland färger som jag förstås aldrig berättar för någon annan. En bild är ju mer helhet. Med en bild märker jag ju när en historia är på väg ut ur bilden, eller om det när något som stör. Det här med bild ska jag verkligen ta till mig.

Stort tack till Biblioteket i Sollentuna som gav oss denna kväll. Varmaste tack till Helena von Zweigbergk som delade med sig av sitt författarskap och som jag så mycket inspiration.

Blåbär och gräslök

Bland de senaste böcker jag läst, finns ovanligt många med asiatiskt ursprung. Det är betydligt vanligare att jag läser samtida svenska författare och jag är tacksam för att berika mitt läsande med böcker som beskriver andra kulturer på ett genuint och trovärdigt sätt.

En aspekt som slår mig, är beskrivningar av mat, och matlagning. Det beskrivs så oerhört läskande och lockande. Kryddor, baljväxter och alla frukter. Persikor, persimoner och körsbär får det att vattnas i munnen, och kryddor får kinderna att hetta och rodna. Det är inspirerande men jag kan inte lösa gåtan hur de får det att blir så läckert. Jag kan omöjligt få mina blåbär och min gräslök att attrahera på samma sätt.

Träning ä väl enda vägen för att nå framgång. Jag ska träna, träna.

Blåbärsskogen7

Lördagsrutin

Att starta lördagen med solsken är underbart, dock inget som jag alltid kan förlita mig på. Däremot, att starta lördagen med god frukost, en god kopp kaffe och läsa Debutantbloggens lördagsenkät – det är en njutning man kan lita på att få varje lördagsmorgonen.

Lördagsenkäten är som lördagsgodis – jag längtar till den, det är många små godsaker som tips och inspiration och jag kan sitta och suga länge på karamellerna. En viktig lördagsrutin som ger massor av energi till skrivandet.

Naturen som inspiration

En långpromenad är tid då jag tänker på ord, meningar och handling. Det är när jag går som jag skapar och formar mina texter. Jag skapar meningar som jag sedan skriver ner när jag kommer fram. Ju ber avslappnad jag är, desto bättre skriver jag. Promenaderna är viktiga, de får mig att släppa allt annat och i avslappningen kommer kreativiteten.

Befinner mig i Visby och var idag ute på en längre promenad. Jag förundrades av naturen: höjdskillnaden i staden, kraften i havet, stenarna på stranden, och livet i skogen. Jag gick bla i en skog där murgrönan var imponerande och grön, mitt i vintern. För mig som inte upplevt det tidigare, var det som att gå i en saga. Skogen, träden, grenar var levande. Fantasien fick frihet att leka och växa. Och det har tydligen flera upptäckt!

P1010102

Vid ett tillfälle möte jag en man och en kvinna där mannens sökte kontakt. De letade efter sin hund. De var oroliga och beskriv sin hund som en liten Lassie. De uppmanade mig att vara uppmärksam och ringa polisen om jag hittade hunden.

Kanske har naturen och Visby en alldeles särskild dragningskraft. Jag som sällan läser deckare eller skräckhistorier, började genast fantisera om hur hunden försvunnit. Hundkidnappare, galna jyckar och olika former av mord på hundar dök upp i mitt huvud. Inom mig fanns massor av hiskliga historier om försvunna hundar. Vem kunde ana?

Nu har jag ingen avsikt att skriva ner dessa hundhistorier men jag är förundrad över hur lite som behövs för att jag ska gå igång. Den inre längtan behöver inte mycket för att blossa upp. Det får bli fler promenader och mer tid att ta hand om inspirationen. P1010074