Skapandets egna liv

Arbetar med en novell som vill något annat än jag först tänkt mig. Novellen ändrar karaktär och innebörd. Den breder ut sig och djupnar. Jag skriver om och skriver om.

Det här är precis det man inte vill ska ske när det finns en deadline och ett begränsat antal tecken.

Det här är precis det som jag älskar med skrivandet. Att det händer mer med texten än jag själv kan ana. Att skapandet är levande. Texten får liv. 4

Annonser

Tid

Alla som skriver vet hur mycket tid som skrivandet tar. Vi är många som letar tid för våra skrivstunder.

Idag har jag tvätt- och skrivdag. Att skriva medan jag väntar på att tvättmaskinen ska bli klar, är en bra tid. Den känns extra effektiv. Tydlig början och slut och jag får mycket gjort. Har jag inget mer som behöver tvättas idag?

Blyertspennan

Trotsade vårsolen och satt inne på ett café och redigerade två noveller idag. Satt med pappersutskrifter och blyertspenna. Läser och reflekterar. Stryker och justerar. Ringar in ord som behöver ändras. Och lägger till.

Det är inget problem att komma igång. Jag är snart inne i novellen, känner stämning och vet hur jag vill  ha det. Ju ivrigare jag blir, desto sämre handstil. Pennans udd blir trubbig och när det är dags att hämta påtår är pappret ett stort kludd.

Ibland önskar jag att jag var mer prydlig. Att göra små marginaljusteringar med filtpenna ser snyggt ut. Men så är inte jag och min skapandeprocess. Mitt kluddande är en del av mig. Oftast ger det tillräcklig vägledning att jag kommer ihåg allt jag tänkt när jag väl hamnar vi datorn.

Men vid datorn är det trist. Det tar ju tid, lite dubbelarbete, det hade gått fortare som jag skrev i datorn direkt. Ibland gör jag så men det blir inte lika bra. Inte samma känsla i texten. Känns ändå tryggt att veta att jag har bra rutiner. Jag vet hur jag fungerar och jag gör medvetna val.

Några genomgångar kvar, sedan är de här novellerna klara. Tyvärr passar de inte in i min planerade samling, men jag tror på dem och någonstans har de en framtid. Tiden får visa vägen.

Blir det variation

I helgen har jag skrivit en novell som jag är hyfsad nöjd med. Kanske. Jag gillar den, den har flera finesser och språket flyter. Men ända känns den lik andra noveller jag skrivit. Jag vet inte om jag varierar mig tillräckligt. Jag kan helt enkelt inte se det själv.

Den lösning jag ser är att låta andra läsa. Någon ärlig person som vågar ge kritik på ett konstruktivt sätt. Ska bara skriva några noveller till så att det blir något att jämföra med.
P1010193(1)

Investering

Den kaffemaskin som jag köpt för att få lite mer lyx i livet, ser jag numera som en investering för mitt kreativa skrivande. För även om jag frigör tid till att skriva, kan jag inte sitta hur länge som helt utan paus. Jag behöver något uppiggande. Utan att det tar för lång tid att fixa. Riktigt gott kaffe ger riktigt bra texter, inbillar jag mig. Nåväl, det hjälper lite på vägen i alla fall.

Inspiration från Helena von Zweigbergk

När jag i tisdags fick chansen att lyssna till Helena von Zweigbergks författarskap gjorde jag det i två olika perspektiv. Dels som läsare, vilket jag beskriver här, dels som skrivande människa som jag vill dela på detta sätt.

Att skriva är ett arbete som kräver rutiner, bekräftades även av Helena. Hon arbetar hemma och berättade att hon gärna tar en promenad eller gör något utanför huset för att få känslan att komma till jobbet. Hon skriver 2-3 sidor per dag, varken mer eller mindre och det får ta den tid det tar. Hon börjar varje pass med att gå igenom och redigera i ”gårdagens” text.

Det här känns bra. 2-3 sidor känns rimligt tycker jag och jag gillar inställningen ”varken mer eller mindre”. Nu är min tid mer begränsad men hon berättade även att under tider då hon själv haft begränsat med tid, använde hon tiden mer effektivt och mer koncentrerat. Det känns lovande. Personligen känner jag även igen mig i rutinen att göra ett tydligt brott mellan fritid/jobb/skrivtid. Jag har vissa ruiner för att starta skrivprocessen, där jag lämnar allt annat utanför. Det ger både effektivitet och trygghet.

Det som intresserade mig allra mest är att Helena beskrev att hon i början av en roman dels tänker struktur och dels som en bild. Struktur, det känner jag igen mig i, men en bild? Det tog tid att förstå vad hon menade. Men ju mer jag tänker på det, så är det ju genialiskt. Jag brukar försöka sammanfatta vad jag vill med ett manus, med känslor och jag använder ibland färger som jag förstås aldrig berättar för någon annan. En bild är ju mer helhet. Med en bild märker jag ju när en historia är på väg ut ur bilden, eller om det när något som stör. Det här med bild ska jag verkligen ta till mig.

Stort tack till Biblioteket i Sollentuna som gav oss denna kväll. Varmaste tack till Helena von Zweigbergk som delade med sig av sitt författarskap och som jag så mycket inspiration.